Överallt hör jag och läser jag om alla våra vänner och bekanta - både nära och i cyber-världen - som börjar jobba igen efter föräldraledigheten och barnen - de små -06:orna - som börjar på dagis.
Alla tycker att det så skönt att komma ut i "vuxenvärlden" igen och få koppla bort barnen en stund.
Det går oxå så himla bra för alla med inskolningar och barnen trivs på sina dagis.
Detta inte inte menat som kritik till någon MEN...
...finns det verkligen ingen som känner som jag???
Jag är deppig, sur och ledsen över att lämna hemma-livet bakom mig för alltid och tvingas till jobbet igen.
Jag har en stor klump i magen och det känns som om jag sakta kvävs av bara tanken på att inte finnas här hemma varje dag och se de små mirakelframsteg som Filippa gör varje dag, att inte få fixa mellis till mig och Oscar varje eftermiddag och stötta och hjälpa både Tim och Oscar med läxorna.
Jag vill inte tillbringa 8-10 timmar per dag nån annanstans - d.v.s. på jobbet.
Ändå är det ju bara hälften så illa som det kunde varit...Filippa ska ju få vara med sin pappa hela dagarna och inte börja på dagis!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
preeeciiis så känner jag det jag med. åOskar ska ju också få vara hemma ett år till med sin pappa. usch, jag vill ju vara hemma också!
Trots att jag är en av de där mammorna som säger sig trivas såå bra i vuxenvärlden igen och har en son som älskar sitt dagis, så slåss jag varje dag med mina känslor. Självklart är det så att anledningen till att jag hela tiden måste påminna mig själv (via tex bloggen) om att jag trivs med jobbet och Theo med sitt dagis är ju för att jag helst av allt skulle vilja vara hemma med honom. Tårarna svämmar över när jag läser det du skriver...
/Lenita
Mickan; Skönt att höra att fler känner som jag...din situation är ju ganska lik min.......!
Inte så att jag vill att du ska känna som jag men...tja...du förstår säkert!
Lenita; Älskar att läsa din blog och tycker du skriver så bra och underhållande!
Som jag skrev är det ingen kritik...det är bara ett faktum att jag känner mig jättemisslyckad av att känna som jag gör och vara i tron att jag är ensam om det.
Vill ju inte göra dig ledsen...vill bara försöka förstå om jag själv är konstig på något sätt!
Både ja och nej! Hade jag haft ett heltidsjobb hade jag nog känt precis som du, men nu har jag egentligen "bara" mina varannan-helg som anställning och därefter "behovsanställd". Det gör ju att jag kommer att vara hemma en hel del med barnen. Lixom kombinera båda sakerna. En sak är dock säker - när jag får mitt tredje barn (om gudarna vill) så ska jag inte börja jobba när bebisen är 3 månader iaf! Då ska jag nog göra som du - vara mammaledig helt :) *kram* och hoppas att ångesten lindras lite. Förresten - du kan inte gå ner i arbetstid då? Då kanske det inte känns fullt så jobbigt? :)
Ja du, du vet att jag inte känner så men du kan få höra hur jag resonerar. Jag trivs med att jobba och utvecklas som person i mitt yrkesverksamma liv. Elda kommer lära sig massa nya saker på dagis och utvecklas tillsammans med andra barn på ett sätt som jag inte kan ge henne.
Elda kommer som mest gå fyra dagar (oftast tre) i veckan på dagis varav de flesta dagarna är 6h. Jag har gått ner i tid för att kunna vara hemma mer med henne men även för att det blev sjukt tungt för mig att jobba heltid eftersom det fortfarande bara är jag som duger på nätterna(när jag är hemma)
Jag hoppas och tror att det här är den bästa lösningen för vår familj. Jag saknar Elda grymt när jag inte är med henne och jag uppskattar tiden med henne oerhört, men jag skulle sakna att inte få jobba till viss del också.
Mia; Tack för kramen!
Gå ner i tid är inte ett alternativ just nu. Nicklas ska ju vara hemma på heltid och att då få ytterligare inkomstbortfall är ingen bra idé för oss.
Sen har jag ju ett jobb som innebär att ingen annan tar de saker jag lämnar utan jag får själv ta dem dagen efter...mer stressande att gå ner i tid då...75% lön och 100% arbete :-(
Men när Nicklas börjar jobba då ska vi diskutera det på allvar.
Linda; Tja...jag har varit där du är...kännt att jag får mycket tillbaka av mitt jobb, utvecklas och stimuleras men så är det inte längre :-(
Jag är inte alls karriärsugen längre, längtar inte alls efter jobb och känner och tror att Filippa mår bra av att vara hemma med oss ett tag till. Nu kommer hon ju att vara det så det är ju inte det som är problemet!
Dessutom har jag ju två barn till och den (läs: jag!) som trodde att de behöver en mindre ju större de blir - hade ack så fel!
Jag förstår dig...jag är kluven i frågan...jag tycker det är skönt att ha börjat jobba på ett sätt...men sen vet jag ju att det är nu som det bara blir roligare och roligare med Alvin och jag saknar honom jättemycket på dagarna...det har gått rätt bra för mig så länge pappa varit hemma, men nästa vecka skall vi skola in hos dagmamma och då är jag nog inte så lugn längre....inte nog med att man inte får se honom...man kan inte ringa hem stup i kvarten och höra hur de har det, vad de gör och begära lite bloggbilder så man har något att titta på....det kommer bli tufft. Jag har ändå trotts allt ett jobb jag trivs med skulle man kunna ekonomiskt hade jag nog gått ner mer i tid....men med nybyggt hus så ser det inte ut att vara en möjlighet just nu iallafall...får stå ut med att jobba 80% varannan vecka...och du...du är inte alls misslyckad....snarare tvärtom...en helt underbar mamma som vill umgås mycket med sin dotter och sina söner....kan det inte lite vara också att du innerst inne vet att det antagligen inte blir fler möjligheter att få vara hemma med en goding....lycka till iallafall...kramar från mig.../Camilla
Skicka en kommentar