Tankar

Överallt hör jag och läser jag om alla våra vänner och bekanta - både nära och i cyber-världen - som börjar jobba igen efter föräldraledigheten och barnen - de små -06:orna - som börjar på dagis.

Alla tycker att det så skönt att komma ut i "vuxenvärlden" igen och få koppla bort barnen en stund.
Det går oxå så himla bra för alla med inskolningar och barnen trivs på sina dagis.

Detta inte inte menat som kritik till någon MEN...

...finns det verkligen ingen som känner som jag???

Jag är deppig, sur och ledsen över att lämna hemma-livet bakom mig för alltid och tvingas till jobbet igen.
Jag har en stor klump i magen och det känns som om jag sakta kvävs av bara tanken på att inte finnas här hemma varje dag och se de små mirakelframsteg som Filippa gör varje dag, att inte få fixa mellis till mig och Oscar varje eftermiddag och stötta och hjälpa både Tim och Oscar med läxorna.

Jag vill inte tillbringa 8-10 timmar per dag nån annanstans - d.v.s. på jobbet.

Ändå är det ju bara hälften så illa som det kunde varit...Filippa ska ju få vara med sin pappa hela dagarna och inte börja på dagis!

Hemma igen

...efter semesterveckan på Cypern.

Vi hade en härlig, underbar, varm och solig vecka.

Badat..

Kopplat av... (nåja...ibland i alla fall - se nedan!)

Solat...

& sprungit efter Filippa i parti och minut!

Ungen är helt galen.

Hon kastade sig i poolen - grund som djup - inga hämningar!

Hon traskade rakt ut i havet - ungen älskar vatten.

Klättar upp igen och beger sig av på upptäcktsfärd - springades - genom hela hotellområdet.

Emellanåt stannade hon till vid en solstol där någon låg och solade och stirrade på dem och sa "heeeej".

På kvällarna klättrade hon upp på områdets scen där det spelades musik och dansades och dansade hon med!

Tur att vi var 4 om att hålla ett öga på henne och som sprang efter henne!

Mina underbara ungar!

Mmmm...Medelhavet!

Mmmm...Melon!

Åsså dansen...

Nu är vi åter i Veberöd och det känns som om även hösten är det...

Dagarna går alldeles för fort och det är nu bara två veckor kvar och jag drömmer mardrömmar om jobbet :-(